Jag sitter still i båten
Tålamod. Tillvaron kräver oceaner av tålamod. Jag känner hur det kryper i hela kroppen efter att känslostormarna avtagit. Det värsta är nog att inte känna någonting alls. De likgiltiga dagarna. De skrämmer mig mest. För det är då jag är övertygad om att känslorna tagit slut och att kärleken är borta. Död.
Vi har försökt, tror jag, att mötas någonstans. Göra saker tillsammans men det har inte känts allt för lyckat. Steget att komma lite närmare, resultatlöst.
I fredags försökte vi återuppliva en gammal tradition. Candlelight dinner. När barnen lämnat borden ersattes det av tystnad. Inte pinsam men plågsam. Mot natten stod jag inte längre ut. Fick ett smärre utbrott och bestämde mig att sova på soffan. Som är allt annat än bekväm.
Söndags. Vi gjorde ett nytt försök på tu man hand. Promenaden i tystnad. Några få tafatta försök till samtal. Mynnade mest ut i suckar. Brunchen var bara ett evigt tuggande. Mellan tuggorna en kommentar om maten. Stället.
Jag känner att tiden rullar i väg. Och vi håller oss på behörigt avstånd. Vi säger inte det vi egentligen vill säga. Vet inte vad det är vi är rädda för att ska inträffa efter det uttalade. Krisen är ju redan ett faktum och utan pratet faller vi snart helt isär ändån. Så varför denna rädsla. Eller brist på engagemang.
Jag tänker mig vara uthållig ett tag till. Inte alls min styrka att vara uthållig. Agerar ofta i affekt. Låter impulsen styra mig men nu är jag tyst. Sitter still i båten och säger ingenting.