Cleos dagbok

Helg igen. Man borde längta efter helgerna. Men de är en plåga här. Frustrationen växer till en bångtyrig klump i kroppen. Jag kokar inombords. För att vi inte lyckas nå varann på något plan alls. Jag vet inte vad jag ska göra. Han vet heller inte vad han ska göra. Antar jag, Kan ha fel. Kan bara vara så att han vill låta det rinna ut i sanden. Kanske är det det jag också vill innerst inne. Eftersom ingenting händer.

 

Jag undrar lite i mitt stilla sinne, vad jag kan göra för att få hans uppmärksamhet. Få honom att se mig igen. Jag har ingen bra plan. Funderat mycket nu i feberdimman. Legat sjuk i influensa. Lämnad åt mitt öde ensam i en säng i fyra dygn. Han har inte kommit in till mig för att fråga mig om jag vill han hans sällskap. Han har lirat TVspel. Ätit ute med kollegorna. Gnällt på barnen. Gnällt på hemmet. Jag låg sjuk. Ensam. Tur att det finns tjänster med streaming. Sett den ena romantiska komedin efter den andra. Vilken plåga. Jag vet ju att den sortens romantik existerar bara på filmduken. Men man kan väl få drömma lite. Önska lite. Att kanske en dag, kanske jag kan få bli överraskad av kärlek. Ömhetbetygelser. 

 

Så nu undrar jag, hur ska jag gå till väga för att se mig. En väninna bad mig att börja träna. Ta mina dagar och träna. Tighta till kroppen. Men mest för att träning ger endorfiner. Gör mig glad. Ingen man attraheras av en soffpotatis säger hon. Och jag håller med. Jag har varit lite potatisaktig. Slö och trött. Hon sa jag skulle köpa nya kläder. Ny parfym. Förnya mig. Inte fö hans skull, för min egen. Komma ut gamla hjulspår. Och när hon sa allt det där, invetnterade jag garderoben. Jo, det behövs ett lyft. Jag behöver ett litet lyft. Så jag provar hennes tips. Träna. Skaffa mig massor med endorfiner. Energi. Jag behöver träna. Legat på latsidan med det ganska länge. 

Det är värt att prova i alla fall, väninnans råd. Är lite trött på mig själv faktiskt.

 

Men första ska jag klara av helgen. Ingen träning. Tidigast söndag eftersom jag nu legat pall hela veckan.