Släppa loss tyglarna
Tiden har gått. Inget har hänt. Jag trodde att det var på väg att hända något bra. Eller bättre än det som är just nu. Men jag hade fel. Avståndet mellan oss har inte krympt. Bara växt.
Vi samexisterar.
Valborg. Vi firade valborg hos hans kollega. En rätt så trevlig tillställning. Men han övergav mig. Mig och barnen. Han stannade kvar. Vi åkte hem. Trots att vi stannade ganska länge. Han hade heller inte vänligheten att meddela att han inte tog sista bussen. Han tog en taxi. Långt senare. Så jag låg där, vaken i natten och väntade på att han skulle komma hem. Orolig för att han inte skulle ha blivit påkörd på en mörk landsväg på väg till busshållsplatsen.
Jag har velat ta upp det där men känns inte lönt. Ingen av oss brys sig längre. Vad som händer. Vi visar det minst sagt uselt i sådana fall. Uselt.
Börjar känna att frustrationen inte längre går att tygla.