Två par
Gästerna kom. Charaderna uteblev. Jag behövde inte låtsas överhuvudtaget. Inte en nanosekund behövde jag anstränga mig för att inte fasaden skulle rämna. Alla vi vuxna vid bordet vet om hur hårt man kan få arbeta i ett äktenskap. Hur illa det kan gå när man slutar jobba i ett äktenskap. Vi vet att vi vet. Vi behöver inte låtsas.
Vi åt och drack. Drack och åt tills vi sprack. Pratade om allt som föll över läpparna. Det selkterades inte kring ämndena utan det hjärtat hade att säga rapades ut över bordet. Det var och och inget. Mycket och litet. Högt och lågt. Kortleken togs fram och jag fick piska de andra i kort. En skön lördag. Den skönaste lördagen på länge hemma. Jag tror nog, vet inte säkert, men jag tror mig ana att mannen min kände likadant. Han försökte närma sig mig. Visserligen ganska hands on, men riktigt där var inte jag. Från inget umgänge till det allra intimaste nakna, så lätt går det inte, inte för mig, att släppa in så där bara. Nej. Han måste ge mig mer innan jag släpper in honom i mitt tempel.
Och efter en sån lyckad kväll, även om det fick ett abrupt slut, kan man tycka att vi var på väg mot något bra. Men inte. Söndagen blev söndag och telefon och surfplatta av slag slukade honom hel. Trots ett familjeevenmang var det svårt att slita sig från elektronikparken. På kvällen valde han en virtuell värld med andra virtuella beväpnade män i kamouflage.
Jag ensam. Igen. Fast i sällskap av tystnaden och frustrationen. Ständing omfamnad av den där frustrationen.
Jag har i alla fall bestämt mig för att testa på något nytt i mitt liv. Jag ska minsann testa på crossfit. Nästa vecka svidar jag om och omger mig med fysmonster. Och stackars jag som inte ens klarar av en armhävning. Jag anar skrattsalvor.